Alfernas Trädgård

Sagan om trädgården

BLOMSTERGÅRDEN har ända sedan 40-talet fängslat ett enormt antal människor. Långt innan det blev populärt med egna trädgårdar vallfärdade människor till Eringsboda för att som man sa titta på den där Verner Svensson och hans sagolika Trädgård. Vad som gjorde det extra intressant var att BLOMSTERGÅRDEN inte liknade några andra parker och trädgårdar. Här fanns inga traditionella mönster eller stilarter utan här fanns en fattig bondes enorma fantasi och livslust, som han tillsammans med sin familj förverkligade med ett envist och hårt arbete från tidig morgon till sen kväll.

Här följer ett stycke vi citerar ur Verners bok om Blomstergården skrivet någon gång på 60-talet: Som namnet Blomstergården anger, är den ursprungligen en lantgård, belägen i Eringsboda socken i norra Blekinge alldeles invid smålandsgränsen. Den förvärvades av torparen Verner Svensson år 1929. Gården fick så småningom prägel av lantbruk allt eftersom stenar röjdes bort och nya tegar lades under plogen. Den odlade arealen kom till slut att omfatta hela 16 tunnland och djurbesättningen en häst och åtta kor. En liten gård redan då och efter vår tids syn på lantbruk för länge sedan dömd att rationaliseras bort. 

Iståndsättandet av gården var dock ett idogt arbete som år 1937 belönades med Blekinge Läns Tidnings pris för Framstående odlargärning i länet. Skogen ägnades också stor omsorg och mycket möda, för detta erhölls Skogsvårdsstyrelsens diplom år 1938. 

Hur blev då en arbetskrävande och stenig bondgård en prunkande oas för turister? Jo, vid sidan av jordbruk och skogsvård, var blommor och stenpartier en kär och omhuldad hobby. Följden blev, att den moränbacke, som mangårdsbyggnaden är belägen på, så småningom blev en prunkande trädgård. Ja, med fantasi, lediga stunder och offrande av ljusa sommarnätters sömn blev den snart en sevärdhet som drog allmänhetens blickar till sig. 

Efterhand blev trädgården alltmer sevärd i den mån nya rabatter, stenpartier och fontäner anlades. Antalet olika växter steg också ständigt i den mån det fanns medel att köpa dem för. Ibland kunde rabatten eller stenpartiet tillföras en värdefull raritet genom byte med en annan samlare. Gården gjorde redan nu skäl för det smeknamn den fått "Blomstergården" ett namn som sedan antagits och registrerats. 

Under de tio första åren mer än tjugofemdubblades besökarantalet och har sedan dess fortsatt att stadigt öka. Ja, varje år har varit ett rekordår. Unik i sin tillkomst, unik i sitt utförande, privatägd, har Blomstergården rönt en enorm uppmärksamhet, blivit en av landets största turistattraktioner. 

Man skulle nu vara frestad att tro att Blomstergårdens historia varit en enda lättsam seglats i förlig vind och solsken, en seglats understödd av välvilliga myndigheter. Den här lilla historiken skulle vara mycket ofullständig om vi inte talade om att Blomstergårdens historia, förutom ett enormt arbete, också varit en kamp mot myndigheter och byråkrati, en kamp som ännu pågår. Medan vi är inne på ekonomiska ting kan vi dementera ryktet att ägaren skulle vara en hemvändande rik svensk-amerikan, som för att någonstans göra av sina pengar började anlägga en trädgård. Ägaren har aldrig varit i Amerika. Anledning till att trädgården anlades har vi redan talat om, och det ekonomiska läget var ett absolut nolläge om inte rent av ett minusläge. 

Låt oss nu återgå till trädgården. Från att ha varit en villaträdgård, i fråga om formatet, har den vuxit till att omfatta över 5 har (10 tunnland). Tro fördenskull inte att Blomstergården är byggd efter stora mått med pampiga alléer och breda marmortrappor, nej långt därifrån, det är fortfarande de små idyllerna som är den bärande idéen i trädgården och dess utveckling. Dessa idyller dyker plötsligt upp här och var, omgivna av rogivande gräsmattor, skyddande buskage eller bakom en liten kulle. Ibland ligger de tätt intill varandra, ibland blir det en lugnande promenad emellan dem. Men det är inte bara idyllerna, som ofta är sagomotiv, som är sevärda, utan överallt finns det någon detalj värd att lägga märke till, alltsammans sammanfogat till en harmonisk enhet som väl tillvaratar de naturliga möjligheterna och väl smälter in i den vackra omgivningen. 

Bygga till och öka ut när det gäller en trädgård är inte bara att skaffa nya växter, sätta och plantera, också växter åldras och dör och måste därför ses om och förnyas. Vid sådana tillfällen byts inte bara växterna ut utan hela partiet eller avsnittet arbetas om helt och hållet. Så av den ursprungliga villaträdgården finns inte många detaljer kvar. Genom den ständiga förnyelsen och förvekligandet av nya idéer och uppslag blir heller aldrig trädgården riktigt färdig. Något nytt kan Blomstergården visa sina besökare varje år när anläggningen öppnar för säsongen. I takt med det ökade antalet besökare måste även vägar breddas, samlingsplatserna vid de olika blickfången måste göras större och framför allt behövs det fler viloplatser till tjänst för den trötte vandraren. Här och var också viloplatser under tak i små byggnader i olika utförande för att passa in i omgivningen. 

Man kanske undrar i vilken stil en sådan här anläggning är byggd. Som ni redan kanske förstått, följer den inget traditionellt mönster eller någon viss stil. Fantasin har varit den enda arkitekten. I ytterkanterna flyter naturen in i anläggningen, och naturlig miljö är kanske den stil man kan säga att anläggningen är byggd efter. Således saknas statyer för statyernas egen skull. De figurer som finns här, är till för att illustrera någon i det motiv som de är placerade i och har fått beställas efter ritning. Trädgården är dock inte bara förbättrad natur. Vi får inte glömma att den ligger på småländska höglandet med dess bistra och karga klimat, och som redan sagts, den ligger på en moränbacke.