Historia
Sagan om Blomstergården Är sagan om människors vilja att överleva och ibland vara tvungna att föra en hopplös kamp mot orättvisor och överhöghet.
Det börjar med den fattige torparsonen Verner Svensson och hans hustru Annie som i årtionden kämpade och slet med steniga åkrar och vattensjuka betesmarker.
Verner föddes 1901 i Ljuders utvandrarbygder. 1924 gifte han sig med Annie och två söner föddes i snabb takt. 1929 gick denne fattige torparson till banken för att låna pengar. Han hade fått för sig att han skulle bli bonde, och det tyckte folk i Ljuder att så gör man bara inte. Skuldsätta sig i den åldern det kan väl aldrig gå väl.
Men Verner ville annorlunda. Han köpte sin bonnagård i Eringsboda socken och blev Bleking på köpet.
I dessa trakter på gränsen till Småland var tegorna små och stenrika. Under 30-talet fick Verner och Annie slita oerhört hårt för att klara sitt uppehälle där räntor och amorteringar ibland kändes som kvarnstenar runt halsen. Men Verner han slet med åkrarna och rullade undan tusentals sten till gärdsgårdarna, och den vattensjuka mossmarken dikades och blev havreåker.
1937 uppmärksammades allt slit och släp och Verner fick B.L.T:s pris för Framstående odlargärning. Ett fint diplom och en liten summa pengar. Året efter fick han skogsvårdsstyrelsens diplom för God skogsvård.
Det är vi denna tid som början på Blomstergården växer fram. Verner var intresserad av botanik. Fick gärna vara vackert, och allra helst något underligt som naturen själv hade skapat. De vanligare ”finare” trädgårdarna var oftast prästgården eller storbondens. En allé, raka rosenrabatter, köksträdgård och lite fruktträd tillsammans med en större gräsmatta runt huset. En sådan trädgård intresserade inte Verner. Nej, konstiga och exotiska växter skulle det vara. Många bytte han till sig av sjömän och sjöofficerare från Karlskrona. Något fick han tag på långt ute i skogen. Konstiga trädrötter, fossila stenar och främmande växter, blev till en trädgård som ingen tidigare hade sett, än mindre förstod sig på.
Ryktet spred sig om bonden med den konstiga trädgården, och oftast efter kyrkan på söndagarna åkte man från grannsocknarna för att stilla sin nyfikenhet.
Verner var emellertid mäkta förgrymmad. Komma utsocknes och stå på hans lagårdsbacke. Tissla och tassla om något de inte begrep. Han satte upp stora skyltar med ”obehöriga äga ej tillträde” och ”försvinn härifrån”. Men effekten blev bara den motsatt. 1945 var besöken så täta att det började bli ett praktiskt problem för Verner. En höstdag stod han och beklagade sig för sin granne när denne säger att ”hör du Verner, inte kan du hålla på att bli förgrymmad var evigaste dag, ta betalt av alla nyfikna så tjänar du i alla fall någon krona på dem”. Verner lär ha svarat ”det begriper du väl att den människa är väl ändå inte född som vill betala för att se min trädgård!”. Tänk så fel han hade, och som väl var så satt han den vintern och uppfann en ”skänk en slant-bössa”. Den gjorde han som ett hus där man lade pengar i skorstenen. Slanten trillade ned på en hävarm som startade en vevgrammofon och man kunde tåga in i parken med marschmusik, för valuta för pengarna det ville han ge besökaren.
Detta var 1946 och hans första ”skänk en slant-bössa” och året därefter kom en ny och många historier med den.
Välkommen till Blomstergården!